En vecka efter 'plusset'...
Nu har jag alltså vetat om i en vecka att jag är gravid.
Jag har varit skengravid ett antal gånger, och de gångerna har jag haft mååånga fler och kraftigare symtom än vad jag har nu, när jag verkligen är gravid. Lite ironiskt. :)
Det började ungefär en vecka efter ägglossningen. Jag började känna av lite halsbränna, och lite mensvärk. Kände mig tröttare än vanligt, men framför allt så fick jag ett sjujävla humör! Ville nästan strypa en del kunder på jobbet, om de bara gav mig en konstig blick, var lite trögfattade, lite otrevliga i tonen, trängde sig i kön, uppehöll mig efter stängningsdags o.s.v. Känner man mig så vet man att detta INTE är min vanliga natur. Jag är vanligtvis lugnet själv, stressas inte upp för mycket och har oftast ett enormt tålamod, även med de jobbigaste människor. Men nu kände jag mig plötsligt som ett rabiat mensmonster som högg på minsta lilla. Dessa stunder av galenskap var lyckligtvis inte så långvariga...
Min yngsta lillasyster var den som först uppmärksammade mitt nya humör.
"Vad är det med dig, du brukar aldrig vara på dåligt humör... Är du gravid???" sa hon klarsynt en dag när vi lunchade tillsammans. Bingo.
Hon visste det alltså innan jag själv visste det, även om jag misstänkte det.
Jag har ännu inte berättat för henne att hon hade rätt, vill gärna vänta några veckor till med att kläcka nyheten, med tanke på den relativt stora risken för missfall...
Min pojkvän R däremot, han läcker som ett såll. Jag har förbjudit honom att berätta det för sina föräldrar, eftersom jag vill vara med då, men han har redan hunnit berätta för tre vänner, sin lillebror och mosters man. Suck... Hoppas bara att dessa fem kan hålla på hemligheten en stund till.
Själv har jag berättat för EN person, min bästa kompis. Jag kände ett stort behov av att berätta för någon, och det kändes rätt att prata med henne. Jag kan inte välja att prata med bara en utav syskonen exempelvis, där måste jag ta alla på en gång så ingen känner sig utanför. Min bästa kompis är perfekt att prata med, så jag är glad att jag har berättat för henne, oavsett hur detta går.
Hoppas hoppas hoppas bara att den lilla kotten får ligga kvar i min mage och växa sig stor och stark tills det är dags att möta världen!
Jag har varit skengravid ett antal gånger, och de gångerna har jag haft mååånga fler och kraftigare symtom än vad jag har nu, när jag verkligen är gravid. Lite ironiskt. :)
Det började ungefär en vecka efter ägglossningen. Jag började känna av lite halsbränna, och lite mensvärk. Kände mig tröttare än vanligt, men framför allt så fick jag ett sjujävla humör! Ville nästan strypa en del kunder på jobbet, om de bara gav mig en konstig blick, var lite trögfattade, lite otrevliga i tonen, trängde sig i kön, uppehöll mig efter stängningsdags o.s.v. Känner man mig så vet man att detta INTE är min vanliga natur. Jag är vanligtvis lugnet själv, stressas inte upp för mycket och har oftast ett enormt tålamod, även med de jobbigaste människor. Men nu kände jag mig plötsligt som ett rabiat mensmonster som högg på minsta lilla. Dessa stunder av galenskap var lyckligtvis inte så långvariga...
Min yngsta lillasyster var den som först uppmärksammade mitt nya humör.
"Vad är det med dig, du brukar aldrig vara på dåligt humör... Är du gravid???" sa hon klarsynt en dag när vi lunchade tillsammans. Bingo.
Hon visste det alltså innan jag själv visste det, även om jag misstänkte det.
Jag har ännu inte berättat för henne att hon hade rätt, vill gärna vänta några veckor till med att kläcka nyheten, med tanke på den relativt stora risken för missfall...
Min pojkvän R däremot, han läcker som ett såll. Jag har förbjudit honom att berätta det för sina föräldrar, eftersom jag vill vara med då, men han har redan hunnit berätta för tre vänner, sin lillebror och mosters man. Suck... Hoppas bara att dessa fem kan hålla på hemligheten en stund till.
Själv har jag berättat för EN person, min bästa kompis. Jag kände ett stort behov av att berätta för någon, och det kändes rätt att prata med henne. Jag kan inte välja att prata med bara en utav syskonen exempelvis, där måste jag ta alla på en gång så ingen känner sig utanför. Min bästa kompis är perfekt att prata med, så jag är glad att jag har berättat för henne, oavsett hur detta går.
Hoppas hoppas hoppas bara att den lilla kotten får ligga kvar i min mage och växa sig stor och stark tills det är dags att möta världen!
Kommentarer
Trackback
