Från graviditet till underbart småbarnsliv!

Fredagen den 22/5 2009 kl 10:15 hade vi tid på Specialistmödravården på Södersjukhuset, för att diskutera en eventuell igångsättning då jag gått 11 dagar över tiden. Vi var båda två rejält trötta på att vänta på Kotten, så vi hoppades verkligen att de skulle ta beslutet att sätta igång förlossningen. Vi var lite nervösa när vi satte oss i bilen, rädda för att de skulle skicka hem oss i väntan på en naturlig start. Sammandragningar hade jag haft sen långt tillbaka i graviditeten, ganska kraftiga fast aldrig direkt smärtsamma. Hoppades nånstans att dessa sammandragningar ändå skulle ha haft någon sorts effekt. När vi satt i bilen märkte jag  att de började komma tätare och tätare, kryddat med lite molvärk. Sa till Rick: "Haha, det vore ju lite kul om det satte igång av sig själv nu!". Vi fick vänta väldigt länge, tror vi satt i väntrummet i ca 45 minuter innan de kallade in oss. Under tiden i väntrummet vankar jag av och an, eftersom sammandragningarna fortsatt att komma tätare och tätare, och magen blir hårdare och hårdare för varje gång. Fortfarande inte ont. Till slut kommer sköterskan och kallar in oss, och ber mig lämna urinprov. När jag torkar mig efter toabesöket upptäcker jag lite, lite blod på papperet. "Oj" tänker jag förvånat, och förstår att nu är det ju faktiskt äntligen på G. Vi blir visade in i ett rum där de kopplar CTG på mig. Vi blir liggande så en stund, sköterskan går in och ut och  sneglar lite förvirrat på kurvan. Hon river av papperet från maskinen och går ut i korridoren för att visa läkaren. Sen kommer hon tillbaka och säger att de är tvungna att låta den gå lite till för att få en mer korrekt bild av kurvan. 4-5 st. läkare, barnmorskor och sköterskor går ut och in ur rummet och tittar på kurvan. Till slut får jag prata med en läkare som säger att värkarbetet har startat, men att fosterljuden är "lite avvikande",  utan att förklara närmare vad det innebär. Hon säger att de ska gå och diskutera hur vi ska gå vidare, och Rick säger:  "Ha i åtanke att vi vill gärna bli igångsatta idag, vi vill inte bli tvungna att åka hem igen".
Läkaren tittar på oss och säger: "Ni behöver inte oroa er, innan ni åker härifrån har ni fått barn." Jag börjar gråta av lättnad, och sköterskorna klappar om mig och tröstar. Rick drar en lättnadens suck. De kommer in igen efter en stund och meddelar att vi ska bli tilldelade ett rum på förlossningen.



Väl inne på rummet frågar jag vad de menar med 'avvikande fosterljud', och de förklarar lite svävande (för att inte oroa mig ytterligare) att de tror att bebisen är stressad i magen och inte riktigt mår bra under mina  värkar.  Barnmorskan undersöker mig vaginalt och konstaterar förvånat att jag redan öppnat mig för tre fingrar. Jag upplever fortfarande inte att jag har värkar, trots att ctg:n tydligt visar att så är fallet.  För att påskynda förlossningen beslutar de sig för att ta hål på hinnorna och låta vattnet gå. Denna procedur gör jätteont, och jag ligger och andas djupt för att parera smärtan. Jag är så himla rädd och uppjagad  att mina ben skakar konstant, jag ligger nästan och hoppar på britsen. Personalen är helt underbar och lugnar mig. Vattnet avgår, och barnmorskan säger "eran bebis har bajsat i fostervattnet". Detta hade jag hört kunde hända,  och att fostervattnet då kunde vara lite grönfärgat. Vattnet som rann ur mig var alldeles brunt, inte bara lite missfärgat. En undersköterska kliver på sitt pass, och barnmorskan informerar henne om läget: "Vattnet är JÄTTEmeckigt (meck = mekonium/bajs). Barnmorskan visar min pågående CTG (fosterljudsövervakning + sammandragningsövervakn.) för läkaren. Denne  meddelar att hon vill göra ett laktatprov (blodprov för att mäta halten av mjölksyra = graden av stress) på barnets skalp. Detta gör ÄNNU ondare än när de tog vattnet, och nu börjar tårarna rinna. Jag andas djupt och hulkar om vartannat, och Rick börjar vitna där han sitter i stolen brevid. Han ser hur ont jag har, och blir svimfärdig av situationen. Provet visar att bebisen är stressad, och läkaren går ut i korridoren för att rådgöra med kollegor. Hon kommer strax tillbaka och meddelar att de vill göra ett nytt laktatprov om 20 minuter. Nu har värkarna satt igång ordentligt, och nu gör de dessutom ont. Rick meddelar att 'värkmätaren' skjuter i höjden. Jag är dock förvånad över hur mycket det påminner om min svåra mensvärk från tonåren, så jag hanterar det fortfarande ganska bra. Ber dock om lustgas, för skönt är det INTE. De kopplar på lustgasen på lägsta nivån, och jag tar små försiktiga andetag i den eftersom jag är lite rädd för att 'försvinna iväg' och tappa kontrollen. Känner ingenting. Barnmorskan kopplar på CTG:n igen, och flyttar den fram och tillbaka över magen för att få in fosterljuden. Det är helt tyst. "Ligger han på höger sida sa du??" frågar hon mig. "Ja..." svarar jag, och börjar få kalla kårar.  Fortfarande helt tyst. Nu börjar paniken smyga sig på mig, och tårarna strömmar till igen. "Jag får inga fosterljud" säger hon till undersköterskan. Nu är jag övertygad om att vi förlorat honom, och känner hur rummet snurrar och magen knyter sig i ren och skär avgrundsångest.
"Du har ju inte satt på den" svarar den underbara undersköterskan, och jag drar en lättnadens suck när barnmorskan inser sitt lilla misstag och trycker på strömknappen. Återigen hörs hans hjärta ticka på, och jag torkar tårarna och tackar gud. Från ingenstans kommer en kirurg in och presenterar sig, i sällskap med barnmorska, läkare och undersköterska. Han pratar om läget, upprepar att bebisen verkar stressad och kanske inte mår så bra i magen, men jag hör bara sista delen av meningen: "...akut kejsarsnitt om en halvtimme, okej?". Jag nickar förvirrat, kejsarsnitt?  Det var nog det enda vi INTE hade tagit med i beräkningen. Detta blir lite för mycket för mig, jag blir både lättad och samtidigt livrädd, vad är det som är fel? Drar snabbt tre jättedjupa andetag i lustgasmasken och domnar bort en liten stund. Personalen är noga med att påpeka att detta INTE är ett ur-akut snitt, och att de inte är särskilt oroliga för bebisen egentligen. De vill vara på den säkra sidan. De vet att jag är väldigt orolig och vill gärna lugna mig, vilket jag är tacksam för.
De börjar förbereda mig för snittet, tar på mig långa konstiga bomullsstrumpor ('det är kallt i operationssalen') och ger mig en lustig mössa. Rick får operationskläder och mössa han med.



En narkossköterska kommer in och ställer några rutinfrågor om allergier och andra mediciner, samt berättar för mig vad som ska ske inne på operation. Hon berättar att jag ska få en spinalbedövning, och kommer vara vaken under snittet. Jag har cellskräck, och får panik om jag inte kan röra mig ordentligt så jag säger att jag är lite rädd att jag kommer få panik därinne. Jag rullas in på salen.



Jag är rätt borta i skallen av oro, gråt och lustgas. De ber mig sitta upp på britsen medan de sätter bedövningen. Känner ingenting av monstersprutan, jag är alldeles för upptagen med att skräckslaget vänta på att mina ben ska domna bort. Känner hur paniken kryper sig på när jag inte längre kan känna min kropp under brösten. Börjar vrida mig som en ål på britsen (fast underkroppen ligger helt still, känner inte ett jota), och personalen och Rick har fullt sjå med att lugna mig . En av sköterskorna fixerar mig med blicken, hon har stora bruna ögon och talar lugnande till mig samtidigt som hon klappar mig på pannan. Jag kommer aldrig glömma hennes ögon, eller doften av hennes andedräkt. Med hjälp av henne och en manlig barnmorskestuderande lyckades jag hålla mig hyfsat lugn trots den hemska känslan av att vara helt bortkopplad från brösten och neråt. Barnmorskekandidaten frågar vad bebisen ska heta, och berättar att hans yngsta son också heter Elliott. Rick gör också ett bra jobb, han babblar på om olika saker han vet att jag tycker om. Mitt landställe i Finland, bebisen vi snart ska få träffa, min familj. De nyper mig med peangen för att kontrollera att jag är helt bedövad, sen sätter de igång.  Trots att jag inte känner någon smärta alls så kan jag känna hur de bökar runt därnere, och det känns verkligen som att de möblerar om hela mitt inre. De drar och sliter i öppningen, och även om det inte gör ont så känns det verkligen konstigt. Nu är jag dock så upptagen med att hålla paniken i schack, så jag märker inte så mycket av ingreppet. De har varnat oss innan och sagt; "om bebisen inte skriker direkt så kommer vi rusa iväg med honom". Rick sitter spänt och väldigt nervöst och väntar på att få höra ett skrik. Vi vet ju inte hur pass påverkad bebisen är, vi är naturligtvis rädda att han ska må dåligt när han kommer ut. Jag hör ett 'slurp', känner hur en del av mig lämnar kroppen. Kort därpå hörs ett friskt bebisskrik, och jag hör Rick skratta till av lättnad. "HÖRDE DU JOSSAN??? HAN SKRIKER!!!". Hans lättnad går inte att ta miste på. Följande sekunder kommer jag ALDRIG att glömma, den lyckligaste stunden i mitt liv. De lyfter fram lilla Elliott till min sida av skynket. Jag tittar på honom och tänker förvånat: "han är ju helt perfekt!?". De sträcker fram honom mot mig, och instinktivt lyfter jag fram huvudet och luktar på honom. Den bästa lukten jag någonsin upplevt, jag kan lätt framkalla den även idag om jag tänker tillbaka. Varm hud, fuktig och lite sött doftande. Helt underbart... Han är så fin, så fin, och jag lutar matt tillbaka huvudet på britsen. Äntligen har jag fått se min son,
och han är vackrare än jag någonsin kunnat drömma...



Barnmorskan, Rick och Elliott går iväg för att göra alla undersökningar på bebisen, och de börjar sy ihop mig.
Vet inte hur lång tid det tar, men det känns som att det går ganska snabbt. Jag tänker bara på vad jag just har fått uppleva, och paniken är inte längre lika svårhanterlig. Börjar må illa och kräks över vänster axel, den  manlige barnmorskestuderande torkar upp, och baddar mig med en blöt handduk i pannan. När allt är klart kör de ut mig i korridoren, och jag får hålla i Elliott några sekunder innan jag körs iväg till uppvaket. Rick blir lämnad ensam i förlossningsrummet med sin son, och under den timmen de sitter där ensamma knyter de starka band. Efter en kvart slår Elliott upp sina ögon, och sen tittar han på sin pappa i 45 minuter innan det är dags att hälsa på mig på uppvaket.



Den timmen jag ligger ensam på uppvaket känns evighetslång, men jag väntar med ett leende på läpparna för jag vet att snart kommer mina älskade till mig. Jag har en fläkt under täcket för att hålla värmen i mina döda stockar till ben. Någon i personalen sveper förbi, och jag ber om något att läsa. Han letar fram dagens METRO åt mig, och jag blir väldigt tacksam att få något att fördriva tiden med. Efter vad som känns som hundra år hör jag plötsligt ett svagt barnskrik lite längre bort i rummet, och så kommer barnmorskan och Rick med Elliott rullandes i en liten plastkrubba. Han lyfts upp i min famn, och hittar bröstet med ens.



Förlossningen är över, och jag är salig av lycka där jag sitter i sängen med min son i famnen, och har min älskade
Rick på en stol brevid.
Kärlek.



Fotnot:
Personalen var från början till slut helt underbar, är djupt imponerad av förlossnings- och bb-personalen på SÖS.
I min journal står att anledningen till det akuta snittet var misstänkt syrebrist hos bebisen. Är så tacksam att så inte var fallet, och att han kom ut och mådde så bra. Detta tack vare att de reagerade snabbt och gjorde vad som krävdes för att få ut min lille pojk säkert.
TACK SÖS!!!!!!!!



:)