Från graviditet till underbart småbarnsliv!

Nu börjar jag känna att det ska bli skönt att komma hem igen.

Vi har inte pratat så mycket om utskrivning än, men jag kan tänka mig att jag kanske får åka hem imorrn om jag vill.
Vi får se vad de säger... Snittet gör fortfarande ont, eller egentligen inte snittet, utan själva 'såret' i livmodern skulle jag tippa på är själva smärtkällan. Dels har jag ju vanliga eftervärkar, livmodern drar ju ihop sig utav bara sjutton nu tack vare amningen. Sen får man ju inte glömma att en operation är en rätt så påfrestande sak för kroppen, och det känns från och till. Ibland gör det ont bara jag andas, vanligtvis strax innan det är dags för nästa dos smärtstillande. När jag vaknar på natten och går på toa t.ex., att resa sig ur ett läge man haft en stund är ingen höjdare. Annars så är jag i bra form tycker jag! Trött och sliten såklart, men det börjar ge med sig det också.

Här kommer en alldeles dagsfärsk bild på mamma Tuzzan. Det finns massa bilder från själva förlossningsdagen, och ni kommer få ta del av vissa i samband med förlossningsberättelsen. Anledningen till att den dröjer på sig är att jag måste smälta den lite själv först. Det blev som sagt lite jobbigt mentalt för mig, och första dygnet efteråt ville jag inte alls tänka på förlossningen. Fick obehagskänslor direkt. Nu känns det dock lite bättre, allt har ju gått superbra och det var allt jag kunde önska.


Vätskan börjar redan gå ur kroppen, så benen är lika spinkiga som innan. :D
Däremot har jag fått en liten härlig kängurupåse på magen, strax ovanför snittet. :) Den är lite gullig faktiskt, ska bli intressant att se hur den utvecklar sig den närmaste tiden. ;)

Vill bara poängtera en sak nu när jag nämnt förlossningen och att den var lite jobbig för mig; förlossningsvården (på detta sjukhus iallafall, kan ju inte tala för andra ställen) är HELT fantastisk. Jag är så överväldigad av hur otroligt proffsiga, lyhörda, godhjärtade och medmänskliga alla är här. De reagerade snabbt och vidtog åtgärder direkt bara för att vara på den säkra sidan, även om en vanlig förlossning säkert hade gått bra även i mitt fall. Men de ville inte riskera något, utan handlade hela tiden för att få ut Kotten så snabbt och säkert som möjligt. Jag var livrädd, och de fångade upp varje liten nyans i varje liten stavelse jag fick ur mig för att kunna ge mig det stöd jag behövde i varje sekund. Helt otroligt - kommer skriva mer om det i förlossningsberättelsen. :o) Men sammanfattat:
NU VET JAG VAD VI BETALAR SKATT FÖR!

Här har ni min lilla bebis som ligger brevid mig och snusar sött.



Nu ska R och jag ta en sväng på sjukhusområdet med Kotten.

Skriver lite senare igen.

Och återigen; tack för alla vackra ord. Kärlek till er...
:o)

/ J o Kotten